måndag 28 november 2011

Om kärleken till träd.


"Det var ju i alla fall bara ett träd". Så ungefär har flera kommentarer låtit efter fällningen av den månghundraåriga eken utanför Radio- och TV-husen, senast i Åsa Lindeborgs krönika i AB. Så kan man naturligtvis se det, men det rymmer mycket mer än så.
   Det finns träd, som bara är ett av många likadana träd i skogen, likaväl som det finns träd som blir betydelsefulla individer, träd som har något att berätta, träd som har ett utseende utöver det vanliga och fyller sin plats i miljön både rumsligt och som profiler, träd som blir gamla och vördnadsbjudande, precis som det finns människor som sticker ut ur mängden och blir profiler och som man beundrar av olika orsaker och som man respekterar på ett särskilt sätt. Det är när de människorna går bort, som det blir tidningsrubriker och återblickar. Det är när sådana träd fälls, som människor reagerar och känner sorg, och det med rätta. Utan de profilerna blir samhället fattigt.
   På gamla gårdstun stod ofta ett vårdträd, en stor ek, alm, lönn, björk, ask eller bok, som man kunde sitta inunder vid trädgårdsmöbeln och samtala i kvällningen. Det stora trädet andades lugn och trygghet.
   Den verkliga kärleken till stora träd kanske bara den kan känna, som haft en trädkoja eller i alla fall vågat klättra upp i dem, som har suttit i dess krona och låtit sig vaggas av vinden. Jag är en av dem och jag tänker framhärda i min kärlek till stora träd, träd som fått leva till vuxen ålder. Därför sätter jag mig över de hånfulla kommentarerna och fortsätter att tycka att det var ett skamligt företag att fälla eken på Oxenstjernsgatan.
   Det som upprört i detta fallet är det falskeliga förfarandet, där man döljer den bakomliggande orsaken till trädets dödsdom. Om man ser ett stort grönskande träd med stor lövkrona, då är normalt sett inte den första tanken som infinner sig, att det där trädet är säkert dött, så det tar vi bort. Den tanken måste ha fötts på annat håll och av annan orsak. Den som tänker den tanken och besitter makten kan sen manipulera situationen precis som han vill, för att fullfölja sina syften och verkställa dödsdomen. Men det vore bättre om man klart redovisade skälen.
  Trädets kondition har både före och efter fällningen bedömts helt olika av olika experter, beroende på vilket läger de tillhört. Skillnaden är, att den ena sidans experter får betalt för att stödja en tes medan den andra sidans gör sin bedömning ändå och för trädets talan. Till och med i efterspelet, då allt är för sent, fortsätter trädfällaren detta spel genom att visa upp ruttna delar för pressen.
   Men vi har ju också sett grenar med friska snittytor och själva stubben uppvisar en övervägande procent frisk ved. Att ekar är ihåliga är inte ovanligt, de växer ändå och blir väldigt gamla. Det finns uteliggare som är tacksamma för det. Träden blir deras hem.
   Man kunde alltså välja att fria eller fälla. Om det inte är utom allt tvivel bevisat brukar man fria. Så gjorde man inte den här gången. Man fällde eken. "Utan tvivel är man inte riktigt klok!" sade Tage Danielsson.


fredag 25 november 2011

Elegi över en dödad ek


De värsta farhågorna besannades, TV-eken fälldes tidigt i morse efter en nattlig operation med avspärrningar av området. En mycket liten människa har lyckats manifestera sin makt och sin korta stund på jorden genom att fälla en månghundraårig ek, som många människor, av många olika skäl, ville bevara och som hade kunnat stå kvar och leva i flera hundra år till. Han valde att döda istället för att vårda. Vi får vara glada, att han inte jobbar inom äldrevården. 
   Björn Embrén som var huvudansvarig för fällningen, må förtäras inifrån av skam. Gamla ekar ruttnar inifrån. Skillnaden är, att gamla ekar behöver inte skämmas, de bara står där och bygger nya lager av frisk ytved, ring för ring, till en allt tjockare stam, som bär upp kronan. Det var detta Björn Embrén vägrade lyssna på, när oberoende arborister förklarade det. Fler var på väg från Göteborg denna dag, för att undersöka trädet, men hann aldrig fram, innan Embrén satte sin plan i verket. Han kommer att bli ihågkommen som "han som fällde eken", och det är inget äreminne. Det är en skamstämpel.
   Detta företag underbyggdes av rena lögner inför media, som senast har spritts vidare av SvD, att trädet skulle vara dött. Frågan är kanske, om Björn Embrén går någon annans ärenden och vem det är, i så fall ? Som svar på min vädjan till Länsstyrelsens naturvårdsenhet fick jag i dag följande mejl:

"Du har hört av dig till Länsstyrelsen med en begäran om att Länsstyrelsen ska skydda TV-eken (Radiohuseken) som naturminne. Länsstyrelsen har tidigare fått in en begäran om att skydda eken som naturminne, och konstaterat att frågan om ekens framtid är en kommunal angelägenhet (se bifogad fil). Eftersom eken nu är fälld föranleder detta inte någon åtgärd från länsstyrelsens sida.
Med vänliga hälsningar
Stefan Henriksson
Enheten för naturvård
Länsstyrelsen Stockolm"
Någon bifogad fil fick jag inte, men nästa fråga blir då, vad skall vi ha Länsstyrelsens naturvårdsenhet till? Den skall väl vara överordnad kommunen? Man frågar sig vad dom bär upp lön för och vilkas ärenden dom går?
På denna länk kan ni höra och se trädets eget vittnesmål om hälsotillståndet:http://www.youtube.com/watch?v=BDFsCIu7Hrc&list=HL1322232134&feature=mh_lolz

måndag 21 november 2011

Man får de svar man frågar efter


Om man har utgångspunkten, att här vill jag dra fram ett spårvagnsspår och här står ett träd i vägen, hur får jag bäst bort det? Då skaffar man sig, med alla tillgängliga medel, de experter man behöver för att stödja denna idé. Sen kan man med detta "expertunderlag" sprida rena lögner via TVs nyhetsprogram för att rättfärdiga sitt handlande.
   Om man i stället tar som utgångspunkt, att bevara detta fantastiska gamla träd, då skaffar man istället fram de experter som understödjer detta och som kan ge konstruktiva förslag till hur man ordnar det. Sen tänker man ett varv till hur den önskade spårvägslinjen skall dras istället, så att eken kan stå kvar oskadd, så som belutades 1956.

   Uppenbarligen går det ju t.ex. att ha Oxenstjernsgatan bilfri, eftersom man nu haft den avstängd i flera dagar. Då kan man dra spårvägsspår längs trottoarkanterna, där bilarna tidigare har kört. Om inte det fanns ett bakomliggande syfte hade aldrig den här eken kommit i fokus som någon trafikfara, utan stått där i godan ro. Det finns massor av annat i Stockholms trafikmiljö som är långt farligare. Bara att gå över gatan på ett övergångsställe utgör en större risk än att du skulle få en gren i huvudet från eken, speciellt som den står i mittenrefugen, där man av naturliga själ inte behöver vistas.
   Att eken helt nkelt skulle falla p.g.a. rotröta motsägs av två saker, dels att eken inte alls är död, som påståtts, utan i högsta grad levande och har burit en stor lövkrona i sommar. Dels står själva stammen i en två meter djup murad brunn, som kommer att förhindra att den faller. De stora grenarna bär upp varandra genom de stödvajrar som monterats vid tidigare vårdinsatser, då målsättningen var att rädda trädet. Låt oss hoppas, att den målsättningen åter skall bli rådande och att man i stället avsätter olämpliga personer i Trafikkontorets ledning.
   Sen är det ju märkligt att man kan driva den här frågan utan politiskt underlag om ändring av gatubilden. Dags att Stockholms politiker lyssnar in folkopinionen.

fredag 18 november 2011

Slaget om TV-eken - en upprepning av Almstriden för 40 år sedan.

I kväll eller i natt kan slaget om TV-eken stå på allvar, då Mats Frey på trafikkontoret har meddelat att eken skall fällas mot folkets vilja och polisen har börjat spärra av området, för att folk inte skall kunna ta sig dit och förhindra att så sker. Detta är ett enögt och maktfullkomligt beslut byggt på lögner och falska påståenden. Eken sparades vid gatudragningen 1956, genom en förståndig  gatuingenjör och dåvarande stadsträdgårdsmästaren Holger Bloms försorg. Oberoende arborister motsäger påståendet att eken är döende och menar att den kan leva i hundra år till. Att den inte är död kan vem som helst se med blotta ögat, då alla grenar utom en har burit löv denna sommar.

Ett tidningsuppslag från 1957

   Med sina närmare tusen år på nacken är TV-eken ett levande monument från en tid, då Gärdet var fri natur och en plats dit människor kom för jakt och rekreation. Den fyller en fantastisk funktion som historieberättare, för den som har förmågan att lyssna, och som levande skulpturalt monument i stadsbilden, för den som har möjlighet att se. Inget av dessa förmågor tycks Trafikkontorets Mats Frey vara begåvad med.

måndag 7 november 2011

Med SJ i törstens tecken

Att resa med SJ kan vara både angenämnt och skrämmande. Resan ned till Göteborg gick med gammalt hederligt tåg, med dörrar och fönster, som man kunde öppna själv utan elektricitet, och med åtminstone en kiosk att köpa fika i, även om man sen måste balansera fikat genom två vagnar till sin egen plats.
  Men hemresan i dag gick med ett sånt här nytt tvåvåningståg, där det är rena slumpen om något fungerar med elektroniska displayer, elstyrda dörrar och fönster som inte går att öppna för hand. Skulle det bli elstopp så kommer man varken ut från toaletten eller från tåget.  
   Dess värre då, om det inte finns något att dricka för passagerarna. I dessa tåg finns endast automatkaffe och automatdricka, men på det tåget jag åkte med var båda automaterna trasiga, så ingen dryck fanns att tillgå för passagerarna under den ca fem timmar långa resan från Göteborg till Stockholm. Hur är detta möjligt? Hur kan det tillåtas att bedriva trafik, om man inte kan förse passagerarna åtminstone med vatten? Vad händer om något oförutsett inträffar, som det gjort vid flera tillfällen det gångna året?
  I gamla tåg fanns en enkel vattenkaraff i en hållare på vägen och pappersmuggar, så man kunde servera sig själv. Vad var det för fel på det? Dagens resa slutade lyckligt, men jag kommer noga att se efter, vad för sorts tågsätt jag får biljett till, om det åter blir aktuellt att ta tåget.